Läkarbesök
Efter en tid med ingen ork alls, trötthet som nästintill har tagit över mitt liv. En energi som försvinner varje gång jag andas ut. Det är bara förnamnet och en del av det jag har känt de senaste dagarna. Dessutom har jag börjat få små sår och blåmärken lite här och var på kroppen. Ingen härlig syn måste jag medge och det satte skräck i mig. Det första jag tänkte var att jag fått tillbaka cancern och kanske rent utav fått leukemi. Så igår eftermiddag lyckades jag smita undan från jobbet och ringa till min läkare. Fick akut prata med honom. Tack gode gud för det vill jag lova. Så idag har jag varit hos läkaren och gjort en sjuttioelva tusen olika tester och annat konstigt. Kunde se på läkarens min att det inte bådade gott, men jag får vänta tills alla svar kommer tillbaka. Vilket betyder att jag får veta det som tidigast måndag. Får vänta en hel helg och vara i ovissheten.
Dock kunde läkaren konstantera att jag har fått tillbaka denna hemska sjukdom. Men i vilken form och hur elakartad eller godartad visste han inte förrän han sett resultaten. Det fick mig att sjunka genom jorden och stanna på den varmaste platsen på vår runda planet. För jag misstänkte att det var så här men jag hade hoppats på att det inte alls var så här. Det är inget jag önskar någon, inte äns min värsta fiende.
Så nu går man runt i ett töcken av gud vet vad och jag vet knappt vad jag ska göra. Det är bara skönt att jag har mina vänner och familj i närheten. Men att berätta det här för mina föräldrar blir inte enkelt. De har det redan tufft som det är och så kommer jag med mina nyheter. Alltid ska det vara något och jag önskar att jag kan få vara fri från allt det här. Bara för ett tag bara för att känna hur det är att inte vara sjuk eller vara orolig för att bli sjuk för att man redan ligger i riskzonen. Vill så gärna vara en vanlig människa utifrån det vanliga jag redan är. Låter det galet?
Har gråtit hela eftermiddagen sedan jag kom hem från läkaren. Så nu är man dessutom sjukskriven igen och gudarna ska veta att jag inte vet hur det ska gå. Det är bara (bara och bara) två månader tills vi vet hur det är och hur min behandling kommer att se ut. Och hur jag sedan mår så kanske jag kan börja jobba 25 %.
Nu ska jag ta lite av den nya medicinen och decka framför TV:n. För nu säger min kropp ifrån och jag låter den bestämma för stunden.