Nu kan man känna att våren är på väg. Dagarna är ljusare och de känns längre än vad de egentligen är. Det kan vara både positivt och negativt. Det beror helt och hållet på hur man är som person och hur man upplever övergången mellan vintern och våren. Det är också den här tiden på året som många känner av all press och hopp om vad man ska kunna göra som man inte kunde under vintern. Men även en ångest och paning som gör att man går ner sig eller rent utav går in i väggen för att man jobbar för mycket, studerar lite för hårt. Eller om man är arbestökande går in i väggen för all press de får från staten, arbetsförmedlingen osv osv. Det är inte lätt idag att kunna komma in i arbetsmarknade och hitta det man vill jobba med. De unga som inte har gått ut skolan har fortfarande stor press på sig när det gäller att välja rätt utbildning och vad man vill göra när man går ut skolan. Skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst som gör att man mår dåligt, får deprissioner osv. Men det är viktigt att veta att det finns hjälp att få även om man bara behöver att prata. Men det är inte många som vågar ta steget att prata med någon om det. Även om det är en folksjukdom idag så är det fortfarande något som är hysch hysch och det gör inte saken lättare för dem som känner att de inte kan eller vågar prata om det just på grund av att det kan vara skamligt. Men det är det inte, det är något natrurligt som har funnits sedan människan kunnat prata, gå osv osv.
Men att kunna prata och reda ut saker bara för att kunna lätta sitt hjärta även om det inte är något väsentligt är viktigt. Man behöver inte gå till en läkare för att kunna prata, det finns andra ställen så som kyrkan, synnagogga, tempel, Stadsmissionen, men även hos fristående samtalspartner via telefon och internet. Där jag jobbar är ett bra exempel på att få prata av sig via mail och ibland via telefeon. Även om det bara är över vesentliga saker som om man ska byta jobb, vad är rätt utbildning, eller om man har blivit uppsagt och undrar hur man ska göra när arbetsförmedlingen inte räcker osv osv.
Unga som gamla kan höra av sig till vad som känns bäst för just den personen och man behöver inte känna någon press för att man måste göra det och återkomma för att det ska bli bättre. För vissa kanske det räcker med att gå till någon en gång medan andra kanske går till någon i ett halvår. Det viktigaste är att vet att det finns dem som lyssnar utan att ställa några krav. Och dessutom så är det ingen som för det vidare, de har tystnadsplikt och det stannar er emellan. Det är viktigt att komma ihåg det.
Mer om detta kommer i ett annat inlägg...
