Bäckmörk saknad
Att komma hem till ett bäckmörkt hus utan fungerande lampor är ingen höjdare och det hjälper inte att man är en aning trött i huvudet efter en tuff och lång dag. Men det var bara att bita ihop och leta efter en gnutta ljusstrimma. Efter mycket om och men hittade jag felet och med tungan rätt i mun blev det lika ljust som en soluppgång. Nja inte så en soluppgång men bara nästan.
Det är tur att man inte har tummen mitt i handen eller är rädd för att ta tag i saker och ting. Fick alltid höra som barn att jag var mannen i huset. För det var alltid jag som fixade och donade hemma, lagade listor, bytte ut trasiga lampor osv osv. Å andra sidan blev jag upplärd av den bästa, min älskade farfar. Det var en man med skinn på näsan och en mycket duktig och själv lärd alltiallo snickare. Saknar de stunder jag hade med honom enormt nu som då den dagen han dog. Jag kan nog säga att jag aldrig var pappas flicka (även om jag egentligen var det), för jag var nog mer farfars flicka. Låter det galet? Nej tror inte det.