Patient på rymmen i solen
Fredags morgon och jag sitter ute och njuter av förmiddagens friska luft. Det blir dock ingen lång stund då jag snart måste bege mig in i sjukhusets trista lokaler. Man bli mer och mer deppig genom att gå genom dem. Å andra sidan kan det ge en inblick i hur bra man egentligen har det. Vi har faktiskt en riktigt bra sjukvård här i Sverige, titta bara på hur de har det i "Storebror" USA då man inte har någon sjukförsäkring så har man inte rätt till viss sjukvård. Får bara hoppas att det inte blir så i Sverige. Risken finns att om de borgliga får gå så långt som de egentligen vill (även om de inte medger det) så kommer lilla landet lagom att bli precis som det stora landet för mycket i väst.
Skulle egentligen ha varit ledig igår också men det blev några timmars arbete på förmiddagen för att jobba in lite som bara var tvunget att göras. Tyvärr så är det bara jag och två till som kan. Men en av dessa är på semester och kommer inte hem förrän nästa vecka och den andra var hemma och vabbade igår. Bara tur att det gick fort och att det bara behövs göras en gång i månaden.
Fasar lite för eftermiddagen då de ska gå in i magen med en kamera för att kola in maskineriet. Mest för att kolla upp att det inte har blivit frätande skador och ärrvävnader efter den medicin jag äter. Är en av 10.000 överlevande cancerpatienter som äter denna medicin och den är fortfarande ny vilket gör att läkarna inte riktigt vet hur bieffekterna ter sig. Jag vet inte, men jag har inte haft några större problem med den ännu. Förutom en del kramper i magen tycker jag mig ha klarat mig relativt bra. Men jag hoppas slippa den och få höra min läkare säga att jag är helt återställd och visar inga teckan på att cancern ska komma tillbaka. Tyvärr finns det inga garantier för det och jag får leva med ovisheten. Jag ser dock lite annorlunda på saker och ting har jag märkt. Nu när jag har överlevt cancer 2 gånger så måste jag väl ändå klara mig från en tredje eller till och med en fjärde gång. Cancern borde veta vid det här laget att den här kroppen är en hård nöt att knäcka.
Nu kommer avdelningsköterskan för att hämta in mig och jag kan inte längre vara på rymmen. Jag har fått höra att jag är värre än en patient som röker. Jag smiter gärna iväg och tar frisk luft eller en kort promenad så fort jag får chansen, speciellt nu när det har varit så fint väder. Kanske har jag det busiga barnet kvar inom mig som gör min omgivning galen.